Säg nej!

För att vara alla till lags och för att framstå som en driven och inspirerande person säger vi gärna ja, till allt. Det var i alla fall vad jag gjorde. Ja till allt jobb, allt ideellt arbete, alla fester, alla sammankomster, alla vänner, alla släktingar och allt annat som kunde vara bra eller kul att vara med på. Även om jag egentligen inte ville eller orkade sa jag ja, för att vi har lärt oss att ett ja är roligare än ett nej.

När utmattningen slog till med full kraft insåg jag att jag antagligen inte sagt nej till något sedan jag lärde mig ordet nej som liten. Krisen fick mig att börja fundera på varför. Varför kunde jag inte säga nej? Trots att jag redan hade hundra saker att göra och lika många sammanhang jag var involverad i.

Var jag rädd att gå miste om något? Ja ibland. 

Kände jag mig tvungen? Jo, det hände väl.

Var det en livsavgörande chans som inte gick att missa? Oftast inte.

Det fanns tusen anledningar till att jag sa ja, men ibland fanns inte en enda. Jag insåg att jag aldrig tackade nej för att jag inte visste hur man gjorde. Jag hade ingen aning om hur det kändes. Och hur skulle folk reagera? Jag kunde helt enkelt inte säga nej, för man säger ja. Det bara är så. För det är så kul och givande att jobba, träna, umgås, samarbeta och vara med där det händer.

Det är givande och kul tills man inte orkar längre. Då framstår det som fullständigt idiotiskt att man nickat jakande och fyllt kalendern tills du inte har tid för varken familj eller vänner. 

Det är inte så farligt att säga nej. Att välja bort saker, människor och tillfällen. Det är ett måste för mig nu, annars skulle jag inte orka jobba heltid igen. Jag hade så många uppdrag förut att jag jobbade mycket mer än heltid. Och för det mesta var det väldigt kul, men det var inte alltid bra.

Att säga nej gör mig inte till en tråkig person som aldrig kommer att få frågan igen. Det visar bara att jag har insikt om mig själv och vad uppgiften kräver. Hinner jag inte, eller orkar jag inte just nu så är svaret nej. Men visst säger jag fortfarande ja ibland, och det känns faktiskt roligare nu än förr eftersom jag aktivt väljer.

En duktig flicka måste också kunna säga nej, och veta att hon är bra precis som hon är.

IMG 7563

Ytlighet, synlighet, press och stress

Ibland är jag snygg, ibland ful. Ibland vältränad, ibland inte så vältränad. Ibland glad, ibland depremierad. Ibland tillgänglig, ibland reserverad. Ibland orkar jag inte vara någonting. Då vill jag bara vara jag. Utan att någon ser. Jag vill inte behaga en enda människa i hela världen. Inte ens mig själv.

Som tjej känner jag att jag ofta måste vara snygg, tillgänglig och glad. Enligt media. Enligt normen. Och här kommer jag som bara är en människa som försöker må bra. Men stå emot bara säger en del, och då svarar jag att det inte är så lätt alltid. Jag försöker, men ytligheten tar kol på mig ibland. Jag vill vara fin, men jag vill också kunna vara ful utan att någon dömer. Precis som alla andra jämför jag mig med andra. Speciellt när det gäller sådant som jag är lite osäker på hos mig själv. Det som liksom aldrig blir bra nog hur jag än försöker.

Ni vet vad jag menar. Magen är inte nog platt, rumpan inte formad som vi vill, läpparna är för små, fötterna för stora och så vidare. Tränar gör vi allt mer sällan för att det är kul, utan för att skapa en kropp vi kan vara nöjda med. Som sedan ska visas upp. Kroppsfixeringen är enorm, och jag undrar; var kan vi vila? När kan vi vila?

Pressen slutar inte där. Det handlar också om att veta vad man ska göra med sitt liv. Resa, jobba, tjäna pengar, utbilda sig, driva företag, vara entreprenör, bilda familj och dessutom vara framgångsrik i allt. Inte lite halvtaskig på något, nej allt från hemmet till personligheten ska vara fläckfri och avundsvärd. Annars kan det inte visas upp, läggas ut och beundras. Det måste generera gillamarkeringar.

Nu kanske jag tog i, men det är inte det som är poängen för det är så det känns.

När tusan kan man vila i sig själv? Vara på en plats där ens personliga varumärke inte spelar någon roll. Där man helt enkelt är nöjd.

Mitt i allt detta ska vi vara så jäkla lyckliga hela tiden. Men livet är inte bara lyckligt. Det är upp och nedgångar. Det är allt mellan eufori och stor sorg. Varje dag känner vi olika, men det bästa verkar vara att uppfattas som balanserad och lagom. Ändå lyckas en del människor vara så privata att man helst blundar för det när vi skrollar igenom flödet på Facebook.

När ska vi lära oss att det är en enorm skillnad på att vara personlig och privat. Det är fantastiskt att kunna vara personlig, men aldrig att vara privat. Skulle du gå fram till någon på stan och berätta om det du lägger ut, skriver om eller visar i sociala medier? Om inte kanske det inte hör hemma där alla kan se det. Då är det saker som du ska dela med vänner och familj. Då är det sådant som aldrig ska få chansen att sväva runt i cyberrymden. Om du inte har privata konton i sociala medier så är allt det du delar för alla att se. Vänner, ovänner, journalister, familj och makthavare.

Men du då, säger folk till mig ibland. Du delar ju med dig massor via sociala medier om hur du mår. 

Det gör jag, men jag agerar och beter mig precis som jag gör ansikte mot ansikte. Jag delar med mig av sådant jag vill dela med mig av och sådant jag vet att jag har kontroll över. Vill inte jag att en person ska komma inpå mig och mitt liv så gör den inte det. Jag delar min sjukdom, mitt mående och mina mål. Men sjukdomen är inte jag, den är en del av mig som jag valt att visa, i syfte att belysa och lära.

Längre än så kommer ingen. Många delar av mig låter jag ingen se, utom de närmaste. Ni får inte se allt som gör ont eller annat jag kämpar med. Just utmattningen är en sådan sak jag önskar att fler förstod och kunde dela med varandra. Jag väljer att vara ett ansikte för det, för att hjälpa mig själv och andra.

Vågar du lyssna?

Varje dag pratar jag med unga tjejer som mår dåligt. 

De berättar om stress, press, en skola som inte lyssnar, om ångest som aldrig lättar på grund av plugg, träning, förväntningar och sociala medier. De berättar att ingen vet hur de mår, att de inte orkar, vågar eller ser någon vits med att berätta. Inte för sina vänner, sina lärare, inte ens för sina föräldrar. 

Jag får höra om yrsel, huvudvärk, panikångest, hudutslag, en trötthet som inte går att sova bort och om oro. Det är som att jag lyssnar till mig själv när jag mådde som sämst för ett och ett halvt år sedan. Det gör mig så ledsen.

Det är inte bara unga tjejer som söker upp mig, det finns många andra också som söker kontakt och berättar. Det är vänner, bekanta, men mest av allt främlingar. Och de flesta har ingen de kan prata med. Jag råder dem att berätta för någon nära, men det verkar vara svårt för många. Varför är det så? Man är rädd för att de inte ska ta det på allvar eller tycka att man är löjlig.

Jag stöttar och svarar på frågor, men framför allt lyssnar jag. Och jag förstår. Jag säger inte "ryck upp dig" eller "det går över". Jag vågar lyssna, utan att vara skeptisk, och därför vågar de berätta. 

Lyssna på dina barn, din bror, din mamma, din kompis och din kollega. Lyssna utan att avbryta och komma med teorier. Det är allt som behövs, att vi får berätta hur vi mår utan att någon dömer. Utan att samhället dömer.

Det är skamfyllt för många, men det ska det inte behöva vara. Jag skämdes i början, men det gör jag inte längre. Alls. Däremot säger samhället åt oss att det är skamfyllt. Det är skämmigt att gå till en psykolog och det är pinsamt att man äter anti-depressiva tabletter. Det är jobbigt att erkänna att man inte tar sig ur sängen, inte orkar jobba, inte orkar äta eller ta hand om sig själv. Det är skitjobbigt. Och det är ännu jobbigare  att tro att man är döende.

Jag hade folk runt omkring mig som sa att det inte alls är något att skämmas för, och det beahövde jag höra. Säg det till dem du bryr dig om, det kanske är det som krävs för att få någon att våga berätta.

Om de där unga tjejerna jag möter skulle ha ett jobb och inte gå i skolan, är jag övertygad om att de blivit sjukskrivna. Det är verkligen så illa. Men det går inte att bli sjukskriven från skolan, det går inte att missa ett prov, det går inte att vara borta från sociala medier och det går inte att missa träningen. De här unga tjejerna känner precis så. De hinner inte vara sjuka. De undrar varför de inte är glada, varför de inte orkar något längre och framför allt undrar de varför ingen ser.

UNADJUSTEDNONRAW thumb d11

Duktig flicka

När jag lade grunden för min utmattning visste inte jag vad en caffe latte var. Jag hade inget jobb, inga jobbiga trauman, Facebook var helt nytt och jag gick i gymnasiet. Trots det började jag stressa över att vara duktig, perfekt. Helst bäst. Att det skulle leda till mer än prestationsångest senare i livet hade jag ingen aning om. Jag gick från gymnasiet till universitetet med drömmar och förhoppningar. Jag var duktig, fick bra betyg och såg en spikrak karriär framför mig.

Men...det tog stopp. Efter examen blev jag arbetslös. I omgångar. En gång länge. Och aldrig förr har jag mått så dåligt, för jag kunde inte vara duktig längre.

Vad är jag värd utan ett arbete. Ingenting. Det var vad samhället talade om för mig, och till slut även jag själv. För det är ju så att vi börjar tro på sådant vi får höra och se gång på gång. Ingen ville ha mig och jag var inte till någon nytta alls. Självkänslan var som bortblåst eftersom jag inte längre kunde prestera. För många är det tyvärr så att vi bygger vår självkänsla på prestation. När prestationen och gillamarkeringarna tas ifrån oss har vi ingenting kvar. Ingen att visa vår duktighet inför.

Jag är duktig, flitig och noga. Det handlar om att jag alltid måste prestera. Motgångar som arbetlöshet är då svår att ta. Min självkänsla var och är i mångt och mycket uppbyggd på vad jag åstadkommer. Även om inte andra kan föstå eller se det är det min verklighet. Jag fungerar så. Och jag är verkligen inte ensam. Speciellt inte när vi lever i en värld där vi verkar behöva bekräftelse och gillamarkeingar lika mycket som vi behöver luften vi andas. 

Jag säger inte att det inte är bra att vara duktig. Jag tror inte att jag varit den jag är och kommit dit jag kommit om jag inte haft det där draget. Drivet som duktigheten skapar, eller modet och de höga förväntningarna på mig själv. Det är positiva saker. Men det måste få vara nog någon gång. Det går inte att hålla den nivån i allt. Fast det var ju precis det jag gjorde. Tills benen vek sig och luften tog slut.

En av anledningarna till att vi är så drivna och duktiga tror jag ibland beror på att det är trendigt att stressa. Det anses lite coolt att ha för mycket att göra. Det är status och visar på framgång. Däri mäts vårt värde. Att ligga på soffan och slappa och ta det lugnt en stund ger oss dåligt samvete och att berätta om det för någon är otänkbart.

Fortsättning följer...



För mycket

Det finns så mycket jag vill säga. Så mycket jag vill förklara. Ett inlägg räcker inte till. Det får inte bli för tungt eller för långt. Vi vill ha snabb information. Lättfattlig. Tyvärr är vi för otåliga för vårt eget bästa. Det tar tid att bli utmattad. Det tar tid att utreda, förklara och förstå. Och det tar tid att bli frisk. 

Många tycker och tänker om utmattning och stress. Både sådana med erfarenhet av det, och sådana utan. Alla har rätt att säga sitt, men det finns en sak som jag finner otroligt provocerande. Det är när människor försöker förenkla och förklara en komplicerad sjukdom, som beror på en komplicerad process.

Du kan inte kan spekulera i varför det drabbar vissa människor. Det går att sluta sig till att det på något sätt blivit för mycket, att det är en person som lätt tar på sig saker och aldrig säger nej. Stressen är ständig. Till slut stänger kroppen ner för att vi inte ska dö.

Sedan om det beror på jobbet, barnen, sociala medier, perfektionism, duktighetsfällan, inget jobb, jobbigt hemma, dåligt ställt eller för att läget i världen är som det är, ja det kan vara svårt att svara på. Till och med för den drabbade. Ibland vet man inte exakt vad som gjort att hjärnan och kroppen tröttats ut, man vet bara att det tog stopp.

Ibland kan det handla om en stor händelse som bryter ner dig, och ibland kan det vara en kombination av saker som tyngt dig en längre tid. Det finns inget enkelt svar. Ibland kan saker som hänt i barndomen komma ikapp i vuxen ålder, ibland kan det bero på det senaste året. 

Trots otaliga samtal med vänner, familj och terapeut och läkare kan jag inte säga exakt vad som hände mig som ledde till en utmattningsdepression. Jag kan spekulera i varför och hur, ändra mitt tankesätt, hur jag tar mig an saker och vara mer rädd om mig själv. Det är så mycket som ska tas med i beräkningen för att det ska gå ihop. 

Fortsättning följer.

UA-74501118-1