Nära kanten

Vi lär oss nya saker om oss själva varje dag, vi som lever med utmattning. Oavsett om vi är mitt i den eller har den bakom oss så lär vi oss. Det är både positiva och negativa saker vi lär oss. Roliga, jobbiga eller konstiga.

Varje dag visar vi dessutom oss själva att vi är starka. Vi orkar mer och mer trots att vi varit på botten. Suttit med dödsångest så stark att världens runt omkring försvunnit. Panikattacker som avlöst varandra som fått oss att förstå hur det är att inte ha kontroll över en enda del av sin egen kropp. Förstått hur det är att inte kunna stänga av.

Mitt under utmattningsdepressionen hade vi trillat över kanten och fallit djupt ner. Landat i eld, is, mörker och hopplöshet. Förvånats över att livet är så hemskt och fyllt av faror helt plötsligt. Därifrån ska vi ta oss upp. Krypa och klättra. Till slut står vi där uppe igen. Precis vid kanten. Vacklar. Vilket ska det bli? Ska vi orka ta ett steg in på fast mark eller kommer vi att börja falla igen, fast snabbare den här gången? Ingen vet allra minst vi. Det är så mycket som spelar in, så mycket som avgör.

Den ena dagen får vi fäste med fötterna, den andra känns det som att vi sakta glider bakåt igen. Farligt nära kanten.

En dag blir fästet bättre, stegen mer bestämda och kanten är inte riktigt lika skräckinjagande längre. Inte lika nära. Det är här det nya måste börja, här det gamla ska tas om hand. Det är nu allt ska tas tillbaka, allt utom det som gjort dig sjuk. Det går bra. Livet börjar leka igen. Elden härjar inte inom dig, iskylan har släppt och saker och ting är ljusare. Styrkan finns där och kommer att byggas på varje dag så att motståndskraften blir högre och högre. Ändå vet vi att det är så skört. En liten motgång, en liten kris eller ett litet snedsteg kan med storm föra oss närmare kanten igen.

Det är något vi får vänja oss vid att kanten alltid kommer vara närvarande. För oss finns ingen återvändo. Den kommer att vara en ständig påminnelse om att för mycket inte alltid är bra. För mycket kan bli en för stor börda. Det hjälper inte att blunda och låtsas som ingenting. Det är när vi gör det som fallet blir så långt och nedslaget så kraftigt. Den ständiga påminnelsen blir en vän, någon som talar om för oss att vad som än pressar oss och försämrar livet, så är det inte värt det. Aldrig värt att sätta oss själva i andra rummet. Vi måste alltid vara vårt förstaval.

 erika allvarlig

UA-74501118-1