Ett beroende

Hjärnan klarar inte alla inryck och den informationsmängd vi får idag. Som bekant har vi ju samma sorts hjärna som när vi levde i grottor och allt vi ville var att sova, jaga, äta och föröka oss. Då kunde vi lätt ta in all information som kom vår väg. Jag tror inte vi behöver gå så långt tillbaka för att informationsmängden skulle vara hanterbar. För bara 20 år sedan var det lättare att sotera och ta in den information som kom i vår väg. Ida kan vi inte sålla längre. Den stora anledningen till detta och boven i dramat är den smarta telefonen.

Vad gör telefonerna med oss? Varför är vi så beroende? De som skapar appar och jobbar med sociala medier vet hur vår hjärna fungerar och ger oss tjänster som får oss att inte kunna sluta använda dem. Vi blir på riktigt beroende, ett beroende som är svårt att ta sig ur. Telefonen får all vår uppmärksamhet, och ibland känns det som att vi inte kan lägga den ifrån oss.

Jag vet hur jag själv är, min telefon har i princip vuxit fast i handen, vilket är sorgligt men sant.

Vi tittar på telefonen var tionede minut. Den åker upp och ner ur fickan, vi sträcker oss efter den som vore den en livboj. Vi måste bara kolla ifall vi missat något. Den kallar på vår uppmärksamhet hela tiden. Och det finns inget vi kan göra utan den. Inte sitta i möte, inte gå på toaletten, inte äta, inte se på tv, inte sova. Den har blivit mer än en viktig del av tillvaron, den har blivit en del av oss. Men det sorgliga är ju att vi blir mindre och mindre människor på grund av den. Vi interagerar, men inte ansikte mot ansikte. Vi pratar, men inte på riktigt, vi gillar, kommenterar och delar men skulle vi göra det i det som kallas verkliga livet? Beroendet har mycket att göra med den ständiga bekräfltelsen och våran oro över att inte få vara med, hänga med eller synas lika mycket som andra. Just det beteendet är inget nytt, för så har människan alltid varit men med de möjligheter sociala medier ger har det blivit så mycket mer påtagilgt.

Vi har inte sett resultatet av det här än. Var kommer det föra oss? Vad kommer det göra med oss? Vilka konsekvenser kommer det att få? När hjärnan inte orkar längre. Vilka åtgärder kan vi vidta? Vilka regler kan vi sätta upp för oss själva och i samhället?

Vi måste bestämma oss för vilka vi vill vara, och hur vi vill leva. Vi kommer att få lära oss den hårda vägen vad det gör med oss att alltid vara tillgängliga. 

En stor del av stress, depression och ångest hos många kan härledas till sociala medier och att alltid vara tillgänglig. Den stress hjärnan utsätts för genom telefonen och den ständiga tillgången till information, nyheter, kompisar, kändisar, video, dejting, bilder och jobb, gör att vi aldrig vilar. Det räcker nog att gå till sig själv och tänka hur det känns att se andra göra saker man borde hinna med och göra som att resa, jobba hårt, ha en snygg kropp och ett underbart umgänge. Men vi vet ju alla att livet inte är så. Även om vi verkar tro på det bara för att det ligger på Instagram.

 IMG 0132

Utsättningssymptom

IMG 9405 Copy

Vi måste prata om att läkare ganska lättvindigt skriver ut antidepressiva. Så lättvindigt att personer som inte är deprimerade medicineras.  Det är fruktansvärt att vara deprimerad, det är fruktansvärt att ha ångest och jag menar inte att vi ska börja misstro människor som mår dåligt. Vad jag efterlyser är en bättre utredning kring patienter där det är tveksamt om det handlar om just depression.

När du börjar äta en anti-depressiv medicin får du ganska ofta jobbiga symptom. Det händer saker i kroppen som kan göra att de första veckorna med medicinen blir värre än vad sjukdomen någonsin varit. Sedan börjar medicinen verka och du börjar må bättre, börjar klara av vardagliga saker igen. Men detta gäller bara om du är i behov av medicinen, annars kan det få en ände med förskräckelse. Det är inte ovanligt att människor med depression och ångest hamnar i ett tillstånd som gör att man inte längre vill leva.

Låter det extremt? Det är för att det är extremt. Extremt farligt, extremt jobbigt och extremt ensamt. I juli 2016 började jag fundera på om det inte vore skönare att inte vara kvar här. Jag orkade helt enkelt inte vara så trött längre, vara så ledsen, känna mig så svag, och framför allt orkade jag inte ha sådan ångest längre. Vad som helst utom ångest. Panikångestattackerna började komma tätare och tätare och var så kraftiga att jag fick spasmer. Det behövdes inget mer än att komma till parkeringen vid det köpcenter som ligger där jag bor, för att en attack skulle komma. Det var efter en sådan jag bestämde mig för att ta hjälp av medicin. Och ja, jag var en av dem som aldrig skulle ta hjälp av sådant, för jag skulle ta mig ur det själv.

Det är ett ganska känt faktum att du kan må dåligt av antidepressiva när du börjar ta dem, en del kanske också under själva behandligen. Något vi inte får höra så mycket om är utsättningen av medicinen. Alltså när du ska trappa ner och klara dig på egen hand igen. Även då kan du må dåligt, få samma symptom som innan du tog medicin eller när du började ta den. Det kan handla om allt från illamående och yrsel, till stickningar och hjärtklappning eller sömnsvårigheter. Det krävs en del mod att ta de här tabletterna, det är ingen lätt utväg. Jag har sagt det förut och jag upprepar det gärna; det handlar om överlevnad.

Nu har jag börjat trappa ner min medicin, en vecka har gått och än så länge känner jag ingenting. Det kanske kommer symptom, men att det går så här bra gör mig modigare och mer säker på att jag kan klara mig själv. 

Resultatet av Medveten andning - överraskande

Innan jul gjorde jag de sista testerna för att ta reda på hur medveten andning påverkat min prestation. Resultatet var överraskande. 

Så här började jag de 28 dagarna av medveten andning;

Tester där jag andades precis som jag brukar när jag tränar, alltså mestadels genom munnen.

  • armhävningar - så många jag kan
  • dips - så många jag kan
  • boxhopp - så många som möjligt under en minut
  • Plankan - så länge som möjligt men som längst 3 minuter
  • hopprep - så många hopp som möjligt under 1 minut

Efter det sprang jag två lopp på vardera 300 meter på tid, med en och en halv minuts vila.

Under de kommande fyra veckorna skulle jag dessutom nästan uteslutande andas genom munnen, öva med relaxator, träna med stängd mun så mycket jag kunde och sova med tejpad mun. 

Efter 28 dagar gjorde jag testerna igen, den här gången med tejpad mun.

Jag förbättrade mig på nästan allt. 

  • armhävningar - ökade med fem stycken
  • dips - ökade med tre stycken
  • boxhopp - öka med två
  • Plankan - ökade med 18 sekunder
  • hopprep - här minskade jag antalet med sju, men troligtvis för att jag trasslade in min i hopprepet mitt i

Det mest intressanta är min tid på 300 meter. Här sprang jag, med förtejpad mun, hela fem sekunder snabbare. Denna förbättring kom dessutom under det sista loppet då jag var som allra tröttast.

Att träna på att andas medvetet är något jag kommer fortsätta med. Jag tror inte att jag upplevt de bästa resultaten än. Att uppnå förbättrade träningsresultat tror jag också går snabbare än att se de hälsofördelar detta kommer föra med sig i form av bland annat mindre stress och bättre sömn.

Tack Anna för att du gav mig chansen att må bättre. Kolla in hennes webbsida och ta reda på hur hon kan hjälpa dig! Gå till http://ask4life.se/andning-2/ 

Inget mer med det

Så var det dags att fira in ett nytt år. Ett slut, en ny början, en ny chans och nya löften som ska infrias...

Nej jag skojar bara. Det är dags att byta slutsiffra på årtalet. Från 2017 till 2018. Så var det inget mer med det egentligen. 

Förra året i december skrev jag en massa inlägg, med en massa kloka saker. De där sakerna gäller fortfarande.

Till exempel:
Det gör mig förbannad att vi ska romantisera livet, världen, vardagen, ja allt. Livet är ingen saga med lyckligt slut. Livet är rått, det är jobbigt och ibland förfärligt. Har vi tur upplever vi stunder eller perioder av ren lycka, glädje och kanske får det ett romantiskt skimmer då och då.

Och:
Lev nu tänker jag inte säga. Istället tycker jag att, lev när du orkar passar bättre. Att stänga av och stänga in sig är ett måste för att orka leva ibland.

Mitt 2017 har varit så otroligt mycket bättre än mitt 2016, så om det är något jag ska fira är det det.

Det blir inga löften i år heller, inga chanser som ska tas just 2018 för dem tar jag hela tiden.

Jag ska inte börja på nytt, bara fortsätta på den här grymt sköna vägen jag slagit in på.

Livet är ständigt pågående och som jag påpekat förut blir det inte lättare att börja med något bara för att det blir ett nytt år. Det är inte så att vår inställning ändras, att vi orkar hålla i längre eller får extra krafter med det nya året. Det är lite som att fylla jämnt, man går och tänker mycket på hur det kommer bli och hur det ska kännas. Och så kommer dagen och det är kanske kul och så, men det händer ju aldrig något sådant där världsomvälvande som vi ibland väntar oss.

Tack alla fina människor som förgyller mitt liv. Utan er skulle jag inte sitta här och skriva en nyårstext värd att läsa.

Tack mina hjältar; mamma och pappa.

Tack alla vänner.

Tack alla friidrottare.

Tack alla arbetskamrater.

Tack alla som peppar mig via sociala medier.

Och tack du, som läser det här.

Gott Nytt År!

 

Snabbare, starkare, lugnare

unnamed

Tre veckor med medveten andning. Fjärde veckan i tyngsta perioden under uppbyggnaden. Det är en och en halv vecka kvar till julafton. Och Vår tid på är nu på SVT är slut för säsongen vilket skapat ett hål inom mig. Det händer både bra och dåliga saker. Som alltid. Så som livet är.

Hjärnan går på högvarv. Jag beskrev det under förra veckan i ett inlägg på Instagram som att jag sitter uppe bland trädtopparna, redo att släcka bränder och att vända siktet åt ett annat håll. Ett inte helt rogivande tillstånd. Snarare stressande. Känner mig lite som en surikat som står på bakbenen för att upptäcka hot. Men jag är ju inte hotad, och borde inte känna så. Men, återigen, så är livet.

Att sova med tejpad mun känns nu mer som något naturligt. Nu andas jag med stängd mun under vilan när jag tränar, när jag värmer upp och jag har till och med klarat att springa 300 meter med stängd mun. Inte fullt så panikartat som jag föreställt mig. 

När det gäller träningen vill jag skryta lite. Ett och ett halvt år efter att utmattningsdepressionen slog till tränar jag tungt igen. Eller rättare sagt; jag klarar av att träna tungt igen. Riktigt tungt. Det är stor skillnad på att göra det och faktiskt klara av det. Jag är inte sliten efter ett tungt pass längre, jag får energi av träningen och jag tycker det är kul nästan varje dag. När jag tänker på hur långt jag tagit mig och hur stark jag är blir jag nästan lite yr av lycka. Jag tog mig tillbaka, jag gjorde det!

Märk väl att det är träningen jag pratar om här. Det andra i livet verkar ta lite längre tid. Antagligen för att det var det där andra som gjorde mig sjuk. Träningen var ingen bov i det hela, även om även den blev för mycket ett tag. Det nya jobbet känns fortfarande nytt, men jag trivs så löjligt bra att jag är lite förvånad. Den fina blandningen av människor, kulturer och intressen gör att vi aldrig har en tråkig stund. Vi skrattar tillsammans, gråter tillsammans och det känns som att jag alltid varit här. 

Varje månad mår jag bättre. Varje månad orkar jag mer. Och jag mår bättre och orkar mer för att jag tar mig tid att vila och återhämta mig.

Om jag är snabbare återstår att se. Starkare är det ingen tvekan om. Och lugnare...jag jobbar på det.

UA-74501118-1