När du vänt dig om är jag redan borta

Inlägg från förra webbsidan igen. Några år gammalt, men rätt bra om jag får säga det själv.

 

"Jag längtar inte efter någon. Bara en plats. Ett ställe av lugn, trygghet, lycka och kärlek. Det behöver inte vara du. Inte heller du. Men det måste vara jag. 

Jag längtar inte efter dig. Bara något. Det som kan få mig att känna mer. Något som rör upp, fyller mig, får mig att ständigt skimra. 

Det är inte den rätte jag väntar på. Finns ens en sådan? För dig kanske. Jag väntar aldrig, kanske är det därför ingen hinner ikapp. När du vänt dig om är jag redan borta. 

Jag vet vad jag vill, fast inte alltid varför. Mina tankar känns inte alltid som mina, fast ändå som jag i sin renaste form. Det är dem jag måste bli ett med. 

Det jag känner är aldrig som jag tror att jag ska känna. Varje dag överrumplas jag av mig själv. Överraskas och övervinns. Det är inte lätt att vara människa. Aldrig logiskt. Alltid märkligt. 

Vill jag, så gör jag. Gör jag, så kan jag. Kan jag, så vill jag. Igen och igen. Det är evigheten. 

Ändå känns det som att jag väntar. Väntar, väntar, väntar. Fast jag vet inte på vem. Någon. Söker efter känslan. 

Den skymtar ibland. Försvinner alltid snabbt. Tänker att jag skulle låtit bli. Men det gör jag aldrig, utan måste ta reda på, känna efter och se. Allt måste bli tydligt. 

Ska jag? Svaret är alltid ja."

FullSizeRender 2

logo erika

Panikångest - när det inte står rätt till

Vad fan är det som händer?

Jag är på väg att få en hjärtinfarkt.

Är det så här en hjärnblödning känns?

Om jag slutar röra på mig svimmar jag.

Jag kanske håller på att bli galen?

Kan inte någon hjälpa mig?!

Nu dör jag.

Sådana här tankar är inte ovanliga när man för första gången upplever en panikångestattack. Det är den kraftigaste formen av ångest och under attacken är du helt övertygad om att du kommer att dö. Det är inte bara något man säger. Dödsångesten är kraftig och rädslan stor. Under attacken vill man inte dö, men efter och emellan omgångarna med panikångest gör man nästan vad som helst för att inte hamna där igen.

Min första panikångestattack kom under en friidrottsträning. Inte hade jag kunnat föreställa mig att det var så det kändes att ha ångest. Jag trodde först jag druckit för dåligt, ätit för lite eller tränat för mycket. Just den gången kom den smygande och var långt ifrån den värsta jag haft. Fast kanske den läskigaste.

Det som händer i kroppen är egentligen inte konstigt. Den försöker tala om för oss att det räcker nu. Att något inte står rätt till. Att den måste kylas ner lite, att det är dags att vila om vi ska kunna fortsätta leva. Kroppen talar om detta genom;

  • Hjärtklappning eller hög puls
  • Skakningar
  • Svårighet att andas
  • Kvävningskänsla
  • Svettningar
  • Tryck över bröstet/hjärtat
  • Illamående
  • Yrsel
  • Domningar och stickningar
  • Ena stunden varm, andra kall
  • Dödsångest
  • Overklighetskänslor
  • Rädsla för att tappa kontrollen

Det kan se väldigt olika ut från person till person, och en attack kan hålla på i allt från några minuter upp till flera timmar. Jag har upplevt både attacker som varat i fem minuter, men också en sådan som pågick i cirka en timme. Och det var efter den som höll på så länge som jag bestämde mig för att börja medicinera. Att leva med ångest blev till slut ohållbart för mig. Ångest, oro och rädsla är tätt sammankopplat och har du inte haft panikångest kan du ju föreställa dig hur det skulle kännas att gå omkring och vara livrädd för allt hela tiden. Då kanske vi närmar oss känslan lite.

Efter den där första attacken levde jag med ständig ångest i sex månader. Oavbrutet kände jag en ångest som låg och lurade under ytan. Med jämna mellanrum kom också panikångestattackerna och hälsade på. Oftast efter att jag varit bland mycket folk, pratat om jobbiga saker eller om jag ansträngt mig för mycket. Helt enkelt tillfällen då mitt psyke och min kropp inte orkade stå emot.

Den där ständiga ångesten som fanns i mig kändes inte på samma sätt som en panikattack. Den kryper under huden och påminner dig hela tiden om att den finns där. Hos mig gestaltade den sig som stickningar och domningar, främst på vänster sida. Den gjorde så att jag trodde att luften skulle ta slut. Jag fick koncentrera mig på att andas, eftersom jag trodde att om jag inte gjorde det skulle jag kvävas. Och så alla oro- och katastroftankar. Jag kunde sätta igång mig själv och min ångest för att dö eller att andra skulle råka illa ut bara genom att se något hemskt i en tidning. Ångesten talade hela tiden om för mig att om jag inte passade mig skulle en attack komma och ta mig. Och göra allt ännu värre.

 IMG 9573IMG 9574

Hissen går faktiskt ända upp

Som tacksam person att skämta med, får jag ganska ofta höra ”Har hissen slutat gå ända upp?”. Och sedan ett nöjt ”He-he-heeee!”.  Jag erkänner, ibland går det lite för snabbt när jag tänker och framför allt pratar och då blir inte alltid det som kommer ut helt logiskt. Jag bjuder på det, för det är sådan jag är. Snabb. 

Det handlar nog inte om att hissen slutat gå ända upp. Jag tror snarare att den går högre upp än den borde och lite för snabbt. Alltså, den åker upp med sådan fart att den slår i taket och skakigt studsar ner igen. Min hiss har alltså hunnit upp och är på väg tillbaka ner innan andra har hunnit ikapp ibland. Ja, jag tror bestämt att det är vad som händer. Min hiss går alltid ända upp.  

Ett sista försök att stjäla till sig en kyss

Ett inlägg från min gamla blogg om en händelse i Sofia. Det är en av de där sakerna jag skrattar åt nu i efterhand. Just då befann jag mig närmast i koma efter tidernas värsta matförgiftning så jag skrattade inte så mycket. Ett tips; Om du åker til Sofia, var noga med vad du äter...eller förresten, ät ingenting.

Hösten 2015

"Idag gjorde jag det igen. Åkte till träningen i fel trosor och utan smink, bara för att möta Färjestad BK. Jaja, jag får leva med det. Det jag ska berätta idag är en sista (?) anekdot från veckan i Sofia. 

Ibland vet ni, så fastnar man för en viss person. Utan någon egentlig anledning. Den har inte gjort något speciellt. Bara varit sig själv, och det är ju fint i sig. En av killarna under resan blev lite intresserad av mig och säkert av några av de andra tjejerna också. Han stod ofta nära mig på foton och höll om min midja, såg på mig med hundögon och ja ville ha uppmärksamhet och gensvar. Och visst det kan jag ge men inte på det sätt han ville. Ja ni förstår nog. Jättetrevlig och snäll person, men jag var någon annanstans. 

Sista natten kommer jag tillbaka till konferensrummet för att säga hej då. Krama alla en sista gång. Jag kramar den närgångna killen sist i raden av känslosamma vänner. I ett sista desperat försök att få till något med mig säger han (på engelska); Jag bor i Spanien och när man säger hej då där så kysser killar och tjejer varandra på munnen. Kan vi göra det?

Mitt svar blev ett något överraskat men bestämt; Ehh näej det gör man inte. Vad trodde han? Jag är inte född igår. Jag vet att det är tufft när begäret tar över men…det ska mycket till innan jag ber någon kyssa mig inför tjugo andra."

Jag ångrar ingenting

Tänk om…
Jag skulle nog ha…
Hade det inte varit bättre om…

Svaret är; nej, det hade det inte.

Nu ska inte jag tala för någon annan, men för mig är det på det här sättet. Jag tänker alltid så, och har alltid sagt till mig själv; att ångra saker är bara onödigt och destruktivt.

Eftersom jag styr mitt liv och fattar alla beslut finns det ingen vits med att ångra det jag gjort. De beslut jag tar baseras på det jag vill och känner just nu.

Det finns inte en enda sak jag ångrar. Allt jag gjort och sagt är just gjort och sagt, och inget som går att ändra på i efterhand. Gör jag något fel, ber jag om ursäkt eller försöker rätta till det. Vi kan inte vrida tillbaka klockan, hur gärna vi än skulle vilja ibland. Vi mår inte bättre av att önska något ogjort.

Se det så här. Istället för att ångra dig, gör det där du inte gjorde rätt då, nu istället. Se inte tillbaka och tänk; vad dum jag var, varför sa jag så, hur kunde jag fatta ett sådant beslut? Den handling du utfört var något du tyckte var bra, just då. Annars hade du inte gjort det.

Jag är en drömmare och en sådan person som gärna tänker tillbaka och minns. Då är det skönt att veta att det där jag kunde ångrat, de fel jag gjorde och de handlingar som inte fick önskad effekt, de har jag försökt rätta till.

UA-74501118-1